FriskaSteg start

FriskaSteg start

Hälsa, Välmående & Glädje

Hälsa, att vara hälsosam & må bra, ska det vara vardagslyx?

Jag brinner för välmående, något som för mig innebär friluftsliv, motion och träning. En annan sak jag verkligen gillar att göra är att inspirera andra till att utvecklas och prestera mera. Hjälpa dem att ta nya friska steg mot ett gott liv enligt deras förutsättningar. Här i bloggen hoppas jag du hittar en drös inspiration för att utveckla dina egna förutsättningar.

Hör gärna av dig i något av inläggen eller skicka ett mail till: annika@friskasteg.se

Utvärdera tacksamheten

HälsaPosted by Annika 26 Mar, 2017 22:23

Oftast är det de små sakerna i vardagen som gör en så otroligt glad, inspirerad, muntrar upp. Det är bara det att vi ofta glömmer bort just de lilla eftersom vi kan tycka att det är för litet för att betyda något. Hur litet är inte ett telefonsamtal egentligen? Men om som ringer är någon du inte pratat med på väldigt länge så betyder det där lilla telefonsamtalet plötsligt väldigt mycket för dig.

För någon vecka sedan fick jag att litet sms efter ett träningspass jag höll. Det var i och för sig lite längre än de vanliga 2-3 meningarna som ett sms brukar vara men ”litet” ändå. För mig var det däremot riktigt stort, budskapet fick mig nämligen att växa en hel meter. Att få bekräftat att man är uppskattad som instruktör, att få höra att man gör så deltagaren vill utmana sig och ta i lite extra, att få höra att man hjälpt någon nå ett mål betyder väldigt mycket. När någon verkligen säger högt den där komplimangen/tacket blir det ju så mycket tydligare och man blir så mycket gladare, även om man innerst inne alltid inbillar sig och tror att alla är glada och nöjda.
En espresso på trappan med älsklingen är en riktigt stor liten sak för oss.

Förgylla dagen med att göra små positiva saker för andra gör att mycket skvätter tillbaka på en själv och man blir glad för att man gjorden någon annan glad. Men ibland (typ varje dag) bör man tänka efter vad som gör en själv glad och tacksam. Fundera över vad man har i sitt liv som man är glad och tacksam över. Genom att synliggöra allt det positiva man har, blir det tydligt (som deltagaren som sa ”tack”) och man bekräftar att livet har positiva inslag. Även i en nattsvart dag finns något att vara tacksam för och som du kan se fram emot att fotstätta utveckla, njuta av eller skörda.
Jag är tacksam för att jag ändå kan använda foten till nästan allt.

Om vi aldrig utvärderar vår dag, vårt liv är det omöjligt att ta medvetna beslut om vilken riktning vi ska ta. Om vi inte tydliggör vad vi är tacksamma för ser vi inte åt vilket håll vi vill gå utan flyter bara med den grå massan. Vad är du tacksam för?

Fundera till morgonkaffet på 3 saker du är tacksam för, avsluta dagen med att tydliggör vilka saker som hänt under dagen som du är tacksam för. Eller som en fördetta kund till mig sa: ”10 minuter tacksamhet på morgonen boostar en för hela dagen!” Tack för den påminnelsen Helen! smiley
Jag är tacksam för att solen skiner där ute trots att jag sitter och jobbar här inne. Jag är tacksam för att det har varit en ordentlig vinter. Jag är tacksam för att vintern inte tagit slut än!



  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post267

Bekvämlighetszonen

HälsaPosted by Annika 19 Feb, 2017 19:21

”Hjälp! Vad ska jag göra nu när inget händer längre? Det gick så bra i början men nu... Inget!” Ungefär så låter det ofta och ofta har det med viktminskning att göra. Ibland med konditions- eller styrketräning men inte lika ofta. De som kommit igång med att träna har (ibland) lite bättre tålamod än de som jobbar med en viktfråga där man vill se konstant resultat tills man är nöjd. Kom dock ihåg att i ALLT du företar dig, så får du ett stort utslag med positivt resultat i början när det finns mycket att jobba på. Sedan kommer du till en platå när kroppen vant sig vid det nya. För att fortsätta utvecklas behövs nya tag, nya vinklar och ingångar. Och det är då man står där och stampar i frustration. I värsta fall lägger man av för ”Det händer ju ändå inget!” Istället för att hitta de nya ingångarna, sätten att jobba vidare mot sitt mål.
Jag hittade denna beskrivning av vägen mot sitt mål. Väldigt talande! Eller vad tycker du?

Enda sättet att sparka igång processen är att ta nya tag, nya vanor och banor. Oberoende av vad man utsätter kroppen för så vänjer den sig och därför måste du ut ur din bekvämlighetszon om och om och om och ... just det om igen!

Kvinnan jag träffade och hade ett alldeles för kort samtal med var uppgiven. VAD skulle hon göra?! Trots endast två morötter till lunch (?!!) inget resultat på vågen. Inte konstigt tycker ju jag. Visst går man ner de första dagarna men sedan... Kroppen vänjer sig, går in i viloläge och förbrukar vad den får och ser till att gå på sparlåga. Får den bara två (!?!) morötter går den definitivt in och sparar både på allt den får men ser till att inte bränna lika mycket på aktiviteterna heller. Plötsligt gör du alltså samma arbete men kroppen förbrukar mindre.

Nä, sparka istället igång ordentligt, ut ur bekvämlighetszonen och se till att röra på dig så det känns. Mat äter man ordentligt, vettigt och lagom. Ät allt men inte mycket och var försiktig med socker och salt.

Glöm inte att motionera – rör på dig – öka takten – se till att SVETTAS! Igen –> rör dig utanför din bekvämlighetszon smiley

Om alla som promenerar för hälsans skull, skulle ta och klä på sig aningen mindre och öka takten istället. Ha tillräckligt lite kläder på sig så att de 1) måste öka takten för att hålla värmen och 2) inte känna obehag av att svettas eftersom man är klädd för att kunna svettas. Då, då skulle resultaten komma i både kondition och välmående. Har DU någon fundering på hur du ska ta dig vidare från din platå? Hör av dig så kanske jag kan hjälpa till.



  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post266

ZUMBA

HälsaPosted by Annika 09 Feb, 2017 21:49
Träning ska vara roligt, medryckande och inspirera till fortsatt rörelse.
Jag erkänner villigt att själv trivs jag bäst i min egen lilla värld när jag tränar, jag och mina tankar ute i naturen. MEN ibland är det så otroligt skoj att vara i en stor grupp med musik som pumpar ut ur högtalarna och bara drar igång mig. Får mig att ge järnet och håller fart på kroppen fastän huvudet säger "lugna ner dig!"

På SÖNDAG den 26/2 har jag bjudit hit ZUMBA-instruktören Amanda Matti för att hålla två sköna ZUMBA-pass. Först blir det "vanlig" ZUMBA i en timme, sedan 1 timme med Strong by ZUMBA som är ett tuffare pass och mer tränings betonat.

150:- för båda passen, 100:- för ett!
DU som ser denna annons får ett X-tra erbjudande att komma för 100:- totalt OM du anmäler dig och betalar före den 15/2!
Skicka ett mail till mig på halsa@friskasteg.se så får du ett Swish nr att betala in på.

NÄR: SÖNDAG 26/2 kl: 14:00-15:00 + 15:30-16:30
VAR: HARADS SPORTHALL
VARFÖR: För din egen skull och för att det är kul träning!
ANMÄLAN: för X-tra erbjudandet innan den 15/2 annars är det bara att komma och betala fullt pris vid dörren.

/Välkomna till en svettig, kul, givande ZUMBA!





  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post265

Vandringslust

Att varaPosted by Annika 05 Feb, 2017 20:03

Att bara vara är underbart. Att bara sitta ner i fåtöljen med en kopp te och stirra in i elden och känna värmen från kaminen. Att bara ta en promenad ensam eller tillsammans med någon men utan krav att prata, bara vara. Vara tillsammans eller vara ensam, ibland behöver i alla fall jag bara vara för att ladda batterierna men framför allt, att sortera tankarna som far genom huvudet.

Kanske därför jag gillar våra fjällturer med ändlösa stigar, sova i tält. Och bara vara.


Vandring är för mig den ultimata formen av att ”bara vara”, att låta tankarna flyga och eftersom det alltid är en bit dit jag/vi ska och det är sällan man pratar varje meter under en vandring så blir det många härliga stunder där jag utan att fundera. Utan att lägga energi på tankeprocessen ändå sorterar, reder ut och kastar bort alla de funderingar, idéer och tankar som ligger i någon process i hjärnan.

Vandring blir mer och mer inne. Fler och fler hittar till vandringens tysta meditativa tillstånd. Andra har inte tagit steget till lugn fullt ut, utan springer i terrängen istället smiley Funkar bra för dem, men inte för mig.

I filmens värld har det kommit några filmer med vandring som tema. Passa på nu i vintermörkret och kura upp i soffan och koppla av, samla energi och inspiration för framtiden med en bra film eller läs boken. Sedan anmäler du till någon av FriskaStegs fjällturer eller skogspromenader som dyker upp här på sidan, och på FB-sidan under våren.

Wild är en bra film men boken är kanske bättre. Sedan har vi ju In i vildmarken; av Jon Krakauer, någon har kanske läst hans ”Tunn luft”? Sist och mest klassisk är förstås Jack Londons böcker! Inte alls dumma om du är inne på äventyr och vildmark!



  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post264

Tillfreds

Att varaPosted by Annika 26 Jan, 2017 22:15

Har du tänkt på hur mycket vi matas om att vi bör förändra oss? Att vi borde börja med något? Prova dittan och dattan. Jag klickade in på en tränings sida (får väl skylla mig själv) och där frågade de om jag var ”Ready to transform yourself?” Givetvis på engelska så det ska låta lite tuffare, lite modernare.

Jag klagar inte på att det finns hjälp till självhjälp men i denna djungel kan det vara riktigt svårt att inte tappa bort sig själv. Att tro att man måste förändras, göras om. Att man inte duger. Hur många gånger får man frågan ”Varför?” när man svarar ”JA! Jag är redo att förändra mig.” Men skulle du svara ”Nej!” så skulle frågan Varför inte? Komma direkt.

Av precis den anledningen gillar jag inte generella träningsprogram man kan köpa/ladda ner från någon webbsida. De är så allmängiltiga och drar alla över en kam. Ingen frågar VARFÖR? Ingen frågar hur förra passet påverkade kroppen. Ingen frågar varför du vill förändra dig, dina vanor, din kropp, ditt sätt att vara eller leva ditt liv.

Ibland känns det som om man bara springer fram genom livet utan tanke.

Visst är det bra att kunna förändra, men är det dig själv du behöver förändra eller är det ditt liv? Det är skillnad på person och profession brukar jag säga när jag vill ha en utvärdering av mig själv som inspiratör, pedagog, tränare. Lika så är det väldigt viktig att den som är redo för förändring funderar över varför personen vill ha förändringen.

Har jag mycket på mina axlar, mycket på jobbet, ligger efter med högarna hemma. Dåligt med tid för både mig själv, min familj och mina vänner. Då hjälper det kanske inte att börja på någon bantningskur, testa ett nytt träningsschema nedladdat från cyberrymden eller ändra inredningen. Just då behöver jag kanske allra bäst ta mig en funderare tillsammans med någon som kan ställa frågan varför jag vill förändra mig. Ställa de där frågorna som får mig att fundera och se delmålen på väg mot den stora förändringen. Se vad det är som egentligen är orsaken till att jag inte är tillfreds. Orsaken till att jag vill ha en förändring.

Visst kan ett träningsschema och ny färg på väggarna vara ett steg i rätt riktning men om jag inte vet varför jag vill förändra, eller vart jag vill komma, är det oftast ännu en återvändsgränd som slutar i att man känner sig otillräcklig, otillfreds och missnöjd – igen smiley

Våga fråga Varför lite oftare. Fråga dig själv och ge dig ett själv ett svar du är tillfreds med, ett svar som är ärligt och du kan leva gott med.
Varför är du inne på nätet istället för att umgås med någon du tycker om? – JA! Jag vill gärna ha ett svar på det, om du törs smiley e-post går också bra, annika@friskasteg.se







  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post263

Mentalt stark

TräningPosted by Annika 22 Jan, 2017 17:23

Att vara mentalt stark handlar även om att inse sina begränsningar och välja att arbeta utifrån dem. Jag har varit tvungen att vara mentalt stark det senaste året vilket inneburit att inte inspirera er. Konstigt nog smiley Kanske är det någon som fortfarande kikar in här på FriskaSteg och söker inspiration men blir fundersam över att inget har hänt på så länge. Kanske funderar du över vad det blivit av mig, om jag lagt ner och gett upp eller bara bytt fokus i livet.

Sanningen att säga så har jag varit oinspirerad. Ordentligt oinspirerad! Visst är FriskaSteg en del av mitt företag och levebröd men när det händer något i livet som ställer allt på ända är det inte så lätt att hålla humöret uppe. Speciellt som i mitt fall när jag fick en skada som gjorde att jag inte kunnat vara så rörlig som jag vill. När jag knappt kan gå en promenad i min normala fart, vaderna blir tunga som timmerstockar bara av att cykla en timme. När jag inte vet om trädgårdsarbete försämrar skadan, om styrketräning för detsamma. Ovissheten i vad som hänt och hur jag själv kan påverka läkeprocessen eller försämra den...

Givetvis går det inte att bara lägga av, att sätta mig i soffan och låta dagarna gå. Givetvis måste jag försöka fokusera om och ta nya tag men hur inspirerad är jag för det? Inte alls.

För att ”överleva” en oviss tid när jag inte bör/får/kan röra mig som jag är van vid så ställer jag helt enkelt om huvudet. Jag har under det här året valt att välja bort rörelse. Inte så svårt som man kan tro efter att jag väl hade fått insikt.

Insikten kom efter första bakslaget. Jag började med att tänka ”Nu när jag inte kan använda foten fokuserar jag på överkroppsstyrka och rörlighet genom yoga.” Bakslag 1 à Jag kunde inte trycka fast foten i mattan vid de stående yogaövningarna. Bakslag 2 à de flesta styrkeövningar gör överkroppen kräver en aktiv underkropp och vader som jobbar, vilket inte min ena gör. Resultatet blev bort med alla tankar på träning över huvud taget, bort med alla funderingar kring fjäll, skog och friluftsliv och fokus på att bara leva ett enkelt hemma liv utan att bli vansinnig. Eftersom jag var medveten om att jag valde att välja ett vanligt hemma liv innebar det att jag inte blev besviken, deprimerad eller på annat sätt negativt inställd till mitt nya begränsade liv. Men någon inspiration till att försöka inspirera er här på FriskaSteg fanns inte heller och därför valde jag att välja bort det också.

Nu säger någon av er; men kom till saken och berätta vad som hänt! Sanningen är att jag och de medicinskt kunniga jag träffat inte vet helt säkert än. Jag väntar fortfarande på att bli kallad till min senaste remiss.
Vad som är sagt hittills är att jag troligen hade ett Tarsal tunnel syndrom och jag fick en, sedan en till kortisonspruta. Lite bättre funktion men den domning som finns i foten sedan i februari 2016 finns ändå kvar. En tur till lasarettet igen och en nervundersökning där de både mätte med elektroder och med nålar hur nerverna fungerade gav inget entydigt svar så iväg på magnetröntgen men inget självklart där heller. Medan jag väntar på remissen till nästa ortoped valde jag att själv åka ner till Umeå och Sports medicin där jag fick grönt kort för att åka skidor och använda foten bäst jag vill och köra styrka med vissa begränsningar så väntar jag nu även på att få träffa en neurolog då skadan troligen ligger någonstans norr om låren... Fortsättning följer men nu väljer jag att börja om och inspirera er, mig själv och ta nya tag.

Hjälper ni mig med lite inspiration tillbaka smiley ?





  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post262

Inställt

Turer som gåttPosted by Annika 17 Aug, 2016 22:41
Jag har kämpat emot men vad gör man när man faktiskt inte kan kämpa för, eller emot? Som ni märkt har det varit märkligt tyst här på bloggen: inga pepp, ingen inspiration, inte ens något litet inlägg om vad som kan vara viktigt att fundera över.
Några har skickat mail och frågat, andra har jag träffat I.R.L. och haft långa överläggningar med. Tyvärr samma dystra budskap = Min fot har domnat bort.
Det låter kanske inte så allvarligt och egentligen är det kanske inte det, jag lever ju smiley
Fast om man som jag är van att vara ute på långturer med skidor (läste ni Ute Magasinet om vinterturen i tält i Kebnekaisefjällen?). Eller om man är van att vandra några mil med ryggsäck några gånger under sommaren, eller springa genom skogen med glädje i hjärtat. DÅ är det jobbigt att ha en fot som domnat bort och som jag inte ens kan gå upp på tå på.
Du kommer ihåg två inlägg ner, Rovaniemi 150, den stora utmaningen jag gjorde och kände mig oövervinnerlig efter 28 timmars skidåkning! Japp, det var då och känslan var fantastisk. Tyvärr så gick det bara tre dagar och så... domnade foten och den är fortfarande bortdomnad till största delen. LITE smiley bättre har funktionen blivit men inte känslan. Väntar på remissen ortopeden skrivit men dagens sjukvård... Så helt krasst så törs jag inte äventyra min fot för tänk om det skulle bli värre.

Däremot ska jag bli bättre på att uppdatera här nu när jag har skrivit av mig det hemska. Och helt ärligt, det har känts för jäv...t och jag har inte haft någon lust alls att dela med mig av detta för det har känts jobbigt. Men nu är det sagt, luftat och plötsligt känns det lite lättare och kanske finns det någon därute som har lite inspiration och energi att dela med sig av till mig denna gång?
Men tyvärr så måste jag som sagt ställa in Må bra-vandringen detta år för min egen hälsas skull. Däremot hoppas jag att DU hittar på något som får dig att Må bra och berättar om det, här eller på FriskaSteg på FB så blir jag lite gladare smiley



  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post261

Må bra-vandring även i år

Turer som gåttPosted by Annika 25 Jun, 2016 00:13
Om mitt långa uppehåll här på bloggen ska jag snart berätta med eftersom det har varit en jobbig period är det även jobbigt att ta tag i den. Något som kanske flera av er känner igen?

Men, nu till det positiva. Nu har jag knåpat ihop infon för årets Må bra-vandring. Som alltid, sista helgen i augusti. Läs, begrunda och hör av er.

smiley



  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post260

Vinter ultra - race rapport

TräningPosted by Annika 03 Mar, 2016 14:22

Inställning! Som så ofta när man gör något är det ens inställning som avgör hur man klarar av uppgiften. Att åka 15 mil skidor är väl inga problem, men att åka det i ett sträck... Fast eftersom jag är en diselmotor, långsam i starten och seg över lag, kände jag att sträckan inte var något problem egentligen. Det är som oftast farten som är utmaningen. Fast farten måste ju finnas den också för inte har jag ”tid” att hålla på i flera dagar smiley Rovaniemi 150, en vinterultra blir en riktigt bra utmaning mentalt och fysiskt.

Packa, planera och fundera. Det är svårt det där med packningen för hur ska jag egentligen tänka? Mitt säkerhetssinne tog över, det där tankarna som dyker upp när vi ska till fjälls och jag vet att jag behöver si och så mycket på mig, torrt att byta till om jag blir både blöt/svettig och sedan kall. Finns det förresten vatten på sjöarna? Slutsats efter tävlingen så hade jag något kg för mycket i pulkan (tur att jag är stark).

Just vatten på sjöarna blev en lång utläggning på pre-race mötet. En spanjor som försökte förklara på engelska för italienare, fransmän, belgare och andra utan frusna vattendrag hur dubbelis fungerar och vad man kan förvänta sig. Det tog ett tag smiley

Starten går och drygt 100 deltagare börjar röra på sig. Alla startar samtidigt, 66, 150 och 300 km klasserna uppdelat på Fatbike, skidor och till fots. De första cirka 12 km går upp längs älven. Cyklisterna och löparna på lätta fötter satte fart. På mig rann snart svetten och jag insåg att vindjacka var inget bra val, inte heller mössa och vantar men vad gör man när det är minusgrader och man är på en älv? Visserligen var det bara -3 grader men ändå... Att inte bli svettig brukar vara en överlevnads strategi under vanliga fjäll- och skogsturer men nu börjar jag förstå att detta är en tävling. Och på tävlingar svettas man, Rovaniemi 150 är inget undantag. Tävlingshornen växte ut en aning men jag tryckte bestämt in dem igen. Här gäller det att 1) åka 15 mil = 150 km = 150 000 meter. 2) göra det i ett sträck utan att sova.

Jag har tränat på kvällar och i snöoväder för att tuffa till det lite, känna att det är helt okey att vara ute. Vissa dagar bättre än andra.

Det finns åtta kontrollpunkter som vi ska förbi. Vid varje finns en eld och vatten, men vattnet är troligen kallt och vi får värma det själva om vi vill. Det enda man måste göra är att skriva in sig när man kommer till kontrollpunkten och när man lämnar den, samt förstås ta sig i mål innan 03:00 måndag morgon och dit är det 42 timmar. Fast jag har siktet inställt på 24 timmar.

Att räkna ut hur fort jag kan åka och följaktligen hur mycket mat jag behöver ha med mig är svårt. Hemma har jag tränat på skoterlederna, med och utan pulka men... det var ju bara 2-3-4 timmars pass och aldrig när jag redan var trött och hungrig.

En plan på kartan har jag gjort, räknat ut vad klockan bör vara vid de olika kontrollerna, när jag ska äta stora måltider och när jag ska äta de mindre. Farten har jag tänkt försöka hålla runt 7km/hr. Men sedan kommer v(Ä)rkligheten in. Fast så mycket värk var det egentligen inte.

Som sagt, på isen drog cyklister och löpare iväg men sedan kom vi in i skogen och där var det snö. Snö i mängder. Det hade kommit decimeter vis med snö den sista tiden och inte hade spåren hunnit frysa. Cyklist efter cyklist började jag åka om. Löpare efter löpare passerades. Cyklisterna gick och sköt sina cyklar som ritade djupa spår i snön, löparna luffsade och varje steg gav efter så vi skidåkare tog oss om dem och de kratrar de lämnat efter sig. Sedan blev det omvänt när vi kom ut på hårda skogsbilvägar och en vindpinad hårt trampad skoterled över den första långa sjön. Den som kunde haft dubbel is men som tur var, var den torr och i alla fall halvhård. Cyklisterna och löparna drog ifrån igen.

Det är fascinerande hur det mentala påverkar orken. Uppför, uppför och uppför. Mjukt underlag och djupa spår från Fatbiks och fötter. Så åker jag om dem en efter en. Skymtar ännu en långt upp på berget som jag knaprar in meter för meter på. Även nerför åker jag mycket fortare än alla som går till fots, med eller utan cykel. Givetvis känner jag mig starkare av det synliga beviset på att jag är starkare är dem jag passerar och åkningen blir lättare. Skidor älskar jag att åka så något problem med 15 mil hade jag inte sett. Att vara ensam ute i skogen efter ett skoterspår, bitvis längs skogsbilvägar och några kilometer längs vanliga byvägar är heller inte något hinder. Jag hade förberett mig för långa tider i tystnad där jag skulle få vara i ett med mig själv. Mindfulness i sin finaste form; meditation i rörelse på skidor.

Äta? Av erfarenhet vet jag att när man bli trött känner man sig inte hungrig men energi behöver man. Jag litade till 100 på min plan och tvingade i mig de större måltiderna där de skulle ätas, trots att ”torrmat” smakar riktigt dåligt när man är trött och dessutom känns alla industriella smaker starkare än de är. Men energi har de och mätt blir man. Smart för smaklökarna och extra energi att jag även hade en dryg pizza i pulkan och värmde en bit på elden vid de kontroller jag inte skulle äta hela middagar. Dessutom tog jag en bit här och där efter vägen och ett gäng flapjacks.

Oförskämt pigg kände jag mig hela dagen, kvällen kom mycket snabbare än jag trodde.

Ute på vägarna passade jag på att skejta, turskidor och pulka men vad gör väl det?

Natten gick riktigt bra. En lång paus i en grillkåta blev det då jag torkade tröjan genom att helt enkelt vrida den bak och fram, luftade fötterna och torkade sockorna medan jag njöt vid elden. En tysk cyklist som också vilade där klagade över att ingen talat om att man måst ha så lågt däcktryck. Han hade fått släppa ut luft, igen och igen tills han slutligen kunde cykla. Men hallå?! tänkte jag. Har du inte cyklat alls på mjukt underlag eller snö innan du kom hit?

Mitt i natten ser jag en rödblinkande lampa långt framför mig. Vi måste alla ha en sådan som säkerhetsgrej och just nu blir den även en morot att jaga. Vi är någonstans vid banans högsta punkt och träden står glest. Eller är det ett hygge? Vem vet i mörkret men det känns som ett berg av de små tallarna att döma. – Hej, kommer du nu? Jag har väntat på att du skulle åka ifatt mig, säger Timmo som springer, för tillfället gående i den mjuka snön. Vi har passerat varandra några gånger tidigare och fortsätter härifrån och till mål att kör om varandra allt eftersom beroende på hur hårt underlaget är. Mjukt – jag är snabbare, hårt Timmo springer snabbare än jag åker. Dessutom rastar jag längre för han äter knappt, bara en gång stannar han till för ett ordentligare mål mat och vila medan jag stannar och äter 5-6 gånger varav två är längre med vila.

Huvudet är fortfarande piggt, musklerna lika så. Fötterna börjar kännas av. Borde jag kanske ta bort ett par sockar? Nä, det är inte så långt kvar och jag vill inte att det ska röra sig i skon och ge mig skavsår. (DUMT! Riktigt dumt tänkt!) Bara att fortsätta.

Om man nu har en hel skog att göra en bana genom, VARFÖR ska man lägga den efter en låååååååång och raaaaaaaak skogsbilväg?

Snacka om att man kan bli hjärndöd så jag lyfter inte blicken så jätte högt utan håller den strax framför skidorna och slipper se den långa rakan. Sista sjön och jag stannar till och äter upp alla korvar i mattermosen, tar en bit pizza och går på toaletten bakom en gran. Precis när jag packat tillbaka allt i pulkan och ska åka ut på sjön kommer Timmo springande. Ut på sjön kommer vi tillsammans men så slår den hårda vinden emot oss och piskar snön rakt i ansiktet. Usch och fy! Jag borrar ner ansiktet och skidrar på. Tittar bakåt någon gång bara för att se att han också kämpar på i rätt riktning bakom mig. Varför motvind? Varför dessa sjöar? Jag längtar tillbaka till skogen.

Slutet närmar sig snabbt men tar en evighet att nå. Sista kontrollpunkten är densamma som den första vilket innebär dryga milen på älven fram till målet. Fortfarande oförskämt pigg i både kropp och knopp känns det lätt. Timmo och jag är på kontrollplatsen samtidigt och nu känns det lite så där – ska jag slå honom? Älven var svår åkt på vägen ut och det gick fortare för löparna men... Jag ger mig av så fort jag kan, mot Rovaniemi nerströms. Kommer ut på älven och... Rakt i motvind, hård vind som piskar snö i ansiktet och inte ett skoterspår som går rakt åt det håll jag vill. Hårt och isigt på spåren som går kors och tvärs, däremellan mjuksnö som inte gör det lättare när jag måste söka nytt spår. All fästvalla har nötts bort från mina skidor och när fötterna inte orkar hålla skidorna i rätt linje på de ojämna och hårda spåren stannar jag slutligen och sätter fast stighudarna. Timmo har för länge sedan sprungit förbi mig. Långt där framme ser jag Rovaniemis siluett. Men varför ska jag skynda mig? Varför ska jag ens försöka åka snabbare? Men kom igen då! Det här går ju inte ens 4 km/hr! Rör på påkarna! Tankarna slåss om utrymmet i huvudet. Nyss så pigg, nu bara uppgiven och plötsligt värker fötterna ordentligt.

Slutligen in under bron nästan i Rovaniemi och mål!

De där mördande sista mentalt nedbrytande kilometrarna var de värsta av alla 150 km. Totalt var jag ute i 28 timmar och 20 minuter men den sista milen. Usch! Om banläggaren ändå hade dragit den genom skogen, i kringelkrokar. Jag hade inte klagat på om det blivit en mil längre men denna raka mil, målet låååååååååångt där borta – synligt. Vinden som piskar snön i ansiktet, ansiktsmaken uppdragen och huvan på vindjackan ordentligt ner- och åtdragen. Blicken precis så högt att snön inte kan slå rakt in i ögonen. Glasögonen ligger i pulkan men inte f...n vill jag stanna, koppla lös mig och börja plocka fram dem nu. Fötterna värker, huvudet är slut. Men inte flapjacken! Stannar och stoppar i mig en med dryga 350 kcal (sportbars, släng er i väggen!) och resten av dextrosolen. Nu! Mot mål och vila smiley

University of Cambridge fanns på plats för ett forskningsprojekt om vad som händer i kroppen vid ultra-tävlingar i extremt klimat. Dagen innan start hade vi som ville delta fått göra olika kroppsmätningar; längd, vikt, fettkomposition, blodvärden och dna-prover etc. Några minuter efter att jag gått i mål gjorde de om provtagningen och framöver kommer jag att få veta hur min kropp uppförde sig och bland annat vad den använde för bränsle och mycket mer. Direkt info fick jag i alla fall på längd och vikt vilket var lite intressant. Jag hade blivit 3 mm kortare och gått ner 7 hg. Riktigt bra, betyder att jag ätit ordentligt och fyllt på med både vätska och energi samt att jag inte belastat ryggen så mycket till skillnad mot andra som blivit nästan 2 cm kortare.

Summa summarum: Jag är otroligt nöjd med mig själv! Jag gick i mål i en vinter ultra där totalt drygt 50 % bröt. Att jag var pigg och alert alla 150 km, de sista på älven räknas inte smiley, att jag kände mig stark även på kvällen och inte hade några skavanker. Fast... tre dygn senare dök det upp i form av en bortdomnad fot och den är nu en vecka senare fortfarande bortdomnad. Nä, inga nerver i kläm, inga låsningar men otroligt spända vadmuskler. Skulle ha kört mer rörlighetsträning dagarna efter. Felet (tror jag) var att jag valde att inte åka med mina formgjutna sulor eftersom de tar upp aningen för stor plats i pjäxorna och är kalla. Resultatet blev att jag har trampat ner främre fotvalvet och klämt ihop och tröttat ut både senor och muskler. Nu väntar mycket massage, mjuka yoga asans och bara bo på mina formgjutna sulor smiley





  • Comments(3)//www.friskasteg.se/#post259

Ultra Utmaning

Mer om AnnikaPosted by Annika 27 Jan, 2016 22:31

smiley Hej! Nu var det länge sedan men det har sina skäl. Jag har gjort som man ibland måste: fokusera & prioritera, tyvärr hamnade bloggen inte på listan. Däremot hoppas jag ni har hållit er uppdaterade och fått lite inspiration genom att besöka FriskaSteg på facebook.

Lite frost och kyla skadar inte. Dessutom håller sig saker fräscha längre i kyla, eller?!

Trots det kalla vädret har jag hållit mig varm och i rörelse, även mentalt. Fokus från en satsning på Masters VM flyttades på grund av efterhängsna förkylningar till en Ultra tävling.

I februari drar jag till Finland för att åka 150 km skidor i ett sträck, bärandes eller släpandes på obligatorisk utrustning som bland annat en sovsäck som klarar -30 ifall man måste stanna och sova/vila under tävlingen.

Upp och ner, ner och upp. Det lär inte blir långtråkigt hoppas jag under de 15 milen.

Banprofilen för Ultra utmaningen, eller "Winter adventure race" som det kallas ser rätt spännande ut smiley Kallt räknat lär det väl ta ett antal timmar. Törs jag sikta på att klara det under 20? Eller är det mer realistiskt att sikta på under ett dygn?

Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag för några år sedan gjorde en annan dygnslång utmaning; Icebug 24 som idag heter Hemavan 24. Där är man ute på fjället i upp till 24 timmar för att hitta så många orienteringskontroller som möjligt. (mer om den upplevelsen kan ni läsa om i Maratonbloggen). Den gången behövde man inte ta alla kontroller men nu i Rovaniemi, i kanske bitande kyla, snöoväder och vintermörker måste man åka alla de 150 kilometrarna. Frågan dyker naturligtvis upp, klarar jag det?! Och svaret?

Ja visst! Bara jag tar tid på mig. Att orka länge brukar inte vara något problem för mig. Det är farten, inte längden som dödar. Att köra ett Ultralopp på skidor. Wow! Jag ser fram emot min nästa utmaning.

Det gäller att träna på det man ska utföra. Skidåkning i både mörker och på ojämnt underlag har det blivit.





  • Comments(0)//www.friskasteg.se/#post258
« PreviousNext »